tinistinis

En sol utan strålar.
Ett hav utan vågor.
Hur kan en värld finnas,
Utan några frågor.
Ett berg utan skugga,
Vad skulle det vara?
Kanske ingenting,
Kanske endast en mara.
En sol utan strålar,
Det vet jag vad det är,
Det är du med den där masken,
Den masken som du bär.

Är jag på botten av en sjö eller varför kan jag inte andas?
Varför tänker jag på minnen som inte är mina att minnas?
Varför tänker jag på hur det kunde ha blivit om jag gjort på ett annat sätt?
Varför har jag en tyngd i mitt bröst?
Varför kan jag inte sluta tänka på honom?

Jag har ingen rätt att tänka på honom
Men jag kan inte rå för det
Hur mycket jag än försöker så kan jag inte sluta tänka på honom,
Sluta ha tyngden i bröstet för att jag inte kan göra någonting åt det,
Sluta älska honom

Älska honom?
Det kan jag ju egentligen inte säga
Jag känner honom inte ens!
Inte nu
Men då
Då var han solen
Då var han vinden,
Han var jorden och vattnet,
Allt som behövs för att människan ska leva
Och ändå förstår jag inte
Det har gått så långt
Han har glömt mig
Om han ens kom ihåg mig då

Då
Då var livet
Då var glädjen
Då var alltet

Och nu
Nu är han borta
Borta för mig
Onåbar
Knappt en hägring

Jag måste glömma
Jag måste glömma för att gå vidare
Men vidare till vad?
Om han var alltet så finns ingenting kvar
Ingenting


Det här kanske inte ens borde räknas som "poesi", men det är ord, ord som betyder någonting.

//tinistinis

Hur skulle det vara,
Om det inte fanns någon jul?
Hur skulle man göra,
Om det inte fanns något så kul?

 Med julgran och tomtar,
Med godis, klappar och goda vänner.
Utomhus finns ett täcke av snö,
Och inne så finns det värme och folket man känner.

 Vad skulle man göra utan den känslan,
Av att julen faktiskt är här.
Man känner glädje för ett helt år,
Fast man hör någon som svär.

Någon som svär,
För att han inte får vara en del av allt detta.
Någon som inte får ta del av värmen,
Någon som inte får känna bröstet lätta.

Det finns dem som får kämpa för att överleva,
Kämpa för att klara sig.
För dessa finns det ingen julkänsla,
För dessa är den här årstiden inte okej.

Att överleva själva ute i snön,
Att bita ihop och tänka på något annat än all is,
Svårare än någon av oss ens kan föreställa sig,
Värre än vi förstår, värre än vår värsta kris.

Om man vill veta hur det skulle vara,
Om det inte fanns någon jul,
Om man vill veta vad man skulle göra,
Om det inte fanns någonting kul.
Tänk dig då att vara hos dem,
Eller ännu värre, att du var helt själv.
Då du inte kunde vända dig till någon,
Då det inte ens hjälpte med något gnäll.

För hur mycket dessa personer än gnällde,
Fanns det ingen som hjälpte dem.
Hur folket kunde vara så grymma,
Och bidra till julen som aldrig kom.

//tinistinis

Känner man vinden,
 så känner man våren,
vinden blir tätare,
 men täcker såren.
Utan att veta,
utan att se,
klarar du dig?
visst måste du de'.
För såren läker,
men tiden räknar ner,
visst är det så,
det enda vi ser.
Försvinner du nu,
försvinner med den,
saknar jag dig redan,
hösten kommer igen.

//Tinistinis