Vilken kärlek?
Är jag på botten av en sjö eller varför kan jag inte andas?
Varför tänker jag på minnen som inte är mina att minnas?
Varför tänker jag på hur det kunde ha blivit om jag gjort på ett annat sätt?
Varför har jag en tyngd i mitt bröst?
Varför kan jag inte sluta tänka på honom?
Jag har ingen rätt att tänka på honom
Men jag kan inte rå för det
Hur mycket jag än försöker så kan jag inte sluta tänka på honom,
Sluta ha tyngden i bröstet för att jag inte kan göra någonting åt det,
Sluta älska honom
Älska honom?
Det kan jag ju egentligen inte säga
Jag känner honom inte ens!
Inte nu
Men då
Då var han solen
Då var han vinden,
Han var jorden och vattnet,
Allt som behövs för att människan ska leva
Och ändå förstår jag inte
Det har gått så långt
Han har glömt mig
Om han ens kom ihåg mig då
Då
Då var livet
Då var glädjen
Då var alltet
Och nu
Nu är han borta
Borta för mig
Onåbar
Knappt en hägring
Jag måste glömma
Jag måste glömma för att gå vidare
Men vidare till vad?
Om han var alltet så finns ingenting kvar
Ingenting
Det här kanske inte ens borde räknas som "poesi", men det är ord, ord som betyder någonting.
//tinistinis
